Varför har jag inte skrivit i bloggen på länge?
Det är det många som undrar. Här ska ni få ett ärligt och kortfattat försök på en förklaring:
Det har inte hänt så mycket sen sist. Antar att ni inte är så intresserade över vad jag ätit till middag eller hur min vanliga dag på jobbet varit!?
Men nu, äntligen har det hänt något. Tack vare Anders, en underbar människa som jag skulle kunna prata med i all onädlighet (känns det som). Vi ¨hade möte med en skolkurator här i kommunen förra veckan och jag gick därifrån med en känsla av äntligen... Äntligen kommer jag igång med mitt välgörenhetsprojekt och med vad jag hoppas kommer kunna svara på många människors varför och andra tankar.
Sen imorgon så ska jag och Katja in till stockholm och ha möte med Riksföreningen Anorexi/Bulimi. Är både spänd och nervös för vad som kommer sägas.

Varför går tiden så fort ibland?
Min underbara, älskade kusin "Gabella" från Norge var här hela förra veckan. Tyckte att vi hade jätte många dagar tillsammans. Men fyllda av fyrishov, massa spelande, små dagsturer så var veckan slut. Saknar henne massor, men vi ses snart igen när hon, jag, mamma, moster och mormor ska på tjejresa till Malaga.
Och hur kan Liam, mitt underbara gudbarn, som föddes 13 januari redan ha blivit så stor? Läskigt hur fort tiden går...

Varför skulle jag halka och slå mig ordentligt för?
Det är jätte halt ute, jag vet. Man ska vara försiktig, jag vet. Man borde gå med hjäm, stavar, armbågsskydd och armbågsskydd, jag vet... Men inget av det här tänkte jag på den där onsdagen för 2 veckor sen. Efter bara 1 timme på jobbet så låg jag ju ändå där på marken, med armbåge som kändes heeelt mosad. 8 timmar på akuten, överlycklig för att inget var brutet men att nerver var i kläm och jag hade fått mig en ordentlig smäll så åkte jag hem. Handikappad i flera dagar framåt.

Mitt sista och tyngsta varför? Varför är livet så orättvist?
Varför ska dom finaste änglarna drabbas först? Min farbror, en person som har betytt så oerhört mycket för mig hela mitt liv. En som alltid har fått mig att skratta. En som alltid har ett leende på läpparna. Han som har klarat så mycket men ändå kunnat stå upp och stöttat andra. Varför skulle just han drabbas av cancer? En sjukdom som man själv står så maktlös och rädd bredvid. Vill vara stark, vill inte tänka på det, men det går inte... Är det någon som klarar det så är det han. Under flera månaders tid var han som min pappa, närmaste vän de kvällar jag mådde dåligt och längtade hem, nu är det min tur att finnas där. Jag älskar dig idag, imorgon och föralltid PG.